Aktuellt

Under denna flik finns några smakprov ur min produktion:

Först en recension ur ett nytt nummer av Zenvägen, en tidskrift om zen-meditation, som jag är redaktör för tillsammans med Håkan Svenbro. Min text handlar om en strakt berörande kortroman, ”Marias testamente”, av den irländske författaren Colm Tóibín.

Mer om föreningen Zenvägen, som ger ut tidskriften med samma namn, kan du läsa på http://www.zenvagen.se

En mänsklig Madonna   

   

Kan man blåsa mänskligt liv i de mytomspunna figurer som spelar huvudrollerna i våra religiösa berättelser? Många författare i vår sekulariserade tid försöker sig paradoxalt nog på just detta – att skildra kulturhistoriskt ofrånkomliga gestalter, som exempelvis Jesus eller Buddha, just som människor av kött och blod.

Den irländske författaren Colm Tóibín har tagit ett intressant grepp, när han i sin roman ”Marias testamente”, försöker leva sig in i ödet för den kvinna som kallas Guds moder.

Vem var Maria, hon som var mamma till den vittberömde Jesus, egentligen?

De flesta av oss har en bild präglad av Nya testamentets berättelser om den milda modern, som bejakar både sin egen bestämmelse som gudaföderska och sin sons grymma öde, att bli uppspikad på ett kors, för den goda Sakens skull.

Men tänk om Maria inte alls var en undergiven anhängare av sin sons lära? Utan en högst jordisk mor som önskade sin son ett helt vanligt jordiskt liv?

Colm Tóibíns kortroman ”Marias testamente” (Norstedts) ställer sa- ker och ting på ände. Här får Maria själv berätta. Vi möter henne som en åldrad kvinna som ser tillbaka på sitt liv. Tiden är cirka tjugo år efter sonens död och Maria är bosatt i Efesos, där hon får beskydd av Jesu ”efterföljare”.

Men Maria deltar inte i de kristna anhängarnas församlingsliv, hon går istället med en grannkvinna till ett tempel vigt åt Artemis, frukt- barhetsgudinnan med de många brösten. Och mot sina beskyddare, som förstås vill ha något i gengäld för sitt beskydd, visar hon en oväntad självständighet.

Två män besöker henne gång på gång i hemmet, för att hon ska svara på frågor om den där fruktansvärda dagen på Golgata – och helst bekräfta deras version av vad som hände. Men Maria varken kan eller vill bidra med något fromt evangelium, när händelserna ska präntas ned och protokollföras av dessa män, som läsaren kanske kan identi- fiera som två av Nya testamentets evangelister.

Det är en bitter, djupt sårad kvinna som träder fram i Tóibíns berät- telse. Hon anklagar sonens efterföljare för att vara fega ”missfoster”, som svek honom i den avgörande stunden. De kunde istället ha räd- dat honom från den ömkliga och smärtsamma döden på korset, me- nar hon.

Den åldrade Maria anklagar också sig själv för att hon inte uthärdade att stanna kvar och begrava sin son. Dagen på Golgata var för henne en kaotisk upplevelse av folkhopens grymhet och blodtörst. Och hen- nes desperata försök att rädda sonen slutar i nederlag och flykt. När lärjungarna senare påstår att Jesu död har en djupare mening, att den ger hopp om evigt liv åt mänskligheten, svarar Maria kallt: ”Det var inte värt det!”

Med ett enda kraftfullt ryck drar Colm Tóibín undan den slöja av salvelsefull upphöjdhet, som omger Bibelns berättelser om ”människosonen” och hans närmaste krets. Maria är i Tóibíns berättelse en helt igenom jordisk kvinna och i hennes öron är pratet om att Jesus är Guds son bara dårskap och dröm.

Många läsare kommer säkert att tycka att ”Marias testamente” är blasfemisk, eftersom boken ifrågasätter så många av våra mest äls- kade myter om den milda Maria. Men ingen kan beslå Colm Tóibín med okunnighet eller lättköpt kritik. Denne fascinerande irländske författare, som en gång själv övervägde att bli präst, skriver utifrån en djup kunskap om Bibelns gestalter, men samtidigt med en avklarnad distans.

Tóibíns språk är poetiskt och exakt – och väl återgivet i svensk tolk- ning av den mästerlige översättaren Erik Andersson. ”Marias testa- mente” tål att läsas sida vid sida med Bibelns Nya testamente. Boken sätter strålkastarljus på just det som idag framstår som ett av den kristna lärans stora problem: dogmerna och förhärligandet av det manliga, på bekostnad av det kvinnliga.

av Anna Pia Åhslund / ur Zenvägen nr 142

 

Nedan bjuder jag även på ett smakprov ur min bok ”I författarens fotspår – litterära utflykter i Halland”.

Texten handlar om folklivsförfattaren August Bondeson och hans barndomshem i Vessigebro, utanför Falkenberg. Bondeson är en av de femton halländska författare som jag presenterar i min bok.

Mer om August Bondeson och om öppettiderna i Fågelboet kan man ta del av på hemsidan för Hallands kulturhistoriska museum: http://www.hkm.varberg.se/upplev-halland/museet-i-lanet/fagelboet-vessigebro/

Utflykt till August Bondesons barndomshem

   

Nu ska vi dra på oss vandringskängorna och ger oss ut på vindlande landsvägar i Hallands vackra inland!
Vi ska till den lilla halländska byn Vessigebro, nära Falkenberg. Där föddes i ett litet torp år 1854 en gosse som fick namnet August. Men ingen anade väl just då att det lilla pyret så småningom skulle bli en av de stora, folkliga berättarna i svensk litteratur. Hans far var skomakaremästare Carl Bondeson och hans mor hette Lisa Beata, dotter till en klockare från Småland, och en mycket viktig person i den unge Augusts liv.

Pappa Carl var en högt uppskattad muntlig berättare på bygden. I sitt yrke vandrade han ibland omkring i gårdarna i Ätradalen, sydde och pliggade skor och berättade historier. Och kanske var det just i skomakarverkstan som grunden lades för August Bondesons skrivande.

Själv vittnade han ofta om att inspirationskällan nummer ett för honom var hans barndomshem, som han själv gav namnet Fågelboet. Den rödmålade hallandslängan från 1855 ligger mittemot Vessige kyrka och är idag en välbevarad filial till Länsmuseet Varberg. Med sin skomakarverkstad i ursprungligt skick, sin skrivkammare och täppa med gammaldags syrener, bärbuskar och blommor är Fågelboet en fin startpunkt för en utflykt i August Bondesons fotspår.

I pappa Carls verkstad, som utgör ena halvan av stugan, är det lätt att föreställa sig hur allt började. Här bland högar av doftande läderstycken, skomakarverktyg, rader av storstövlar och knäppkängor, kunde August som barn sitta uppkrupen på en bänk och lyssna när hans far drog historier för gesällerna. Hälften av August Bondesons alla berättelser lär ha kommit från honom.

I farstun mellan verkstaden och storstugan finns en lucka i golvet som kan öppnas ned mot källaren. Här kunde det hända att busfröet August stängdes in i källarmörkret om han hade förargat pappa Carl med sina hyss.

Som barn var August ett riktigt busfrö, enligt sägnen, exempelvis kunde han kasta ut en ålarev i prästgårdens ärtåker och håva in levande höns på sitt metdon. Till sist såg sig fader Carl ingen annan råd än att skicka sonen till skola i Halmstad och sedan till latinläroverk i Göteborg.

Men August var en glad sällskapsbroder, spelade fiol och hittade ideligen på roligheter, så att han sällan fick tid för sina studier. Han blev kuggad i studentexamen i första försöket, och hans lärare gav honom det allvarliga rådet att ägna sig åt något mer praktiskt. Men då tog den unge August sig själv i kragen och efter ett halvårs koncentrerade studier avlade sin examen med glans.

Augusts mor, Lisa Beata, som ni minns var dotter till en småländsk klockare, talade sig varm för att sonen skulle bli präst. Men själv valde han medicinen som sitt område. Han läste till läkare vid Uppsala universitet, men jämsides med studierna skrev han spex och allmogeskildringar, uppträdde på soaréer för Nordiska museet där han sjöng visor på Ätradalens dialekt, spelade folkdanser på felan och berättade folkliga historier.

Han blev också en ivrig medarbetare till Nordiska museet och Artur Hazelius, Skansens skapare, och tillbringade sina sommarlov hemma i Vessige med att vandra omkring i bygden och samla in saker som kunde bli museiföremål – möbler, lerfat och gamla kläder – men också berättelser och visor.

Bondeson började också redan under studietiden att publicera folkliga berättelser och visor. Med hjälp av sitt breda kontaktnät i hembygden samlade han in material till en utgåva Halländska sagor, 1880, och till Bondesons Visbok, 1903. Han skrev också folkliga berättelser, som "Jon i Sätthult" och "Hallings Anna" och "Historiegubbar på Dal", 1886.
Till en början skrev han strikt dokumentärt och satte alltid ut de rätta person- och ortsnamnen. Men för detta tog en hel del folk i hembygden illa vid sig. Och i August Bondesons mest kända verk, romanen Skollärare John Chronschoughs memoarer, ( del I 1897, del II 1904) har han lärt sig att fiktionalisera och kallar sitt kära Vessige för Glimminge, medan grannsocknen får det mindre smickrande namnet Kröplinge.
***
Fortsätter vi nu vår husesyn i skomakartorpet, så finner vi intill farstun ett rum som visar hur doktor August Bondesons läkarmottagning i Göteborg såg ut. Det rummet har en mer borgerlig prägel än resten av stugan. Här finns röda sidentapeter på väggarna, sammetsfåtölj och ett elegant skrivbord.

Det var först vid 35 års ålder, som August blev klar med sin läkarutbildning. Han öppnade då egen praktik i Göteborg med specialisering på hudsjukdomar.

Vid fönstret i mottagningsrummet står ett bord fyllt av skräckinjagande tänger och andra instrument som Bondeson lär ha använt i sin praktik. På väggen hänger ett stiligt porträtt av Bondeson i doktorshatt omgivet av flöjter och en vacker fiol. Det sägs att doktor Bondeson inte så sällan tog ned fiolen och spelade och sjöng en trudelutt för att kurera sina patienter.
I denna kammare står också den legendariska blåmålade kistan, som var August Bondesons förvaringsställe för sina många manuskript. Den blåmålade kistan är också titeln på den biografi över författaren som Greta Holmgren-Strömbom gav ut några år efter hans död.

Jämsides med läkararbetet fortsatte han att resa hem till Fågelboet i Vessige, där han samlade in folkloristiskt material och skrev på sina egna berättelser. Rikskänd blev Bondeson först i femtioårsåldern med romanen Skollärare John Chronschoughs memoarer.

Här visar han sitt mästerskap genom att smälta samman sina stora kunskaper om allmogeliv och folklig kultur med en hejdlös satir över en halvbildad lärdomspedant i rollen som halländsk byskollärare.
Romanen är skriven som en fiktiv memoar, som berättas av Glimminges egen byskollärare, en aningen självgod torparpojke som har fått studera vid seminariet i Göteborg och därför tycker sig stå skyhögt över bönderna i sin hemsocken. På en komiskt snirklad byråkrat- och middagstalsprosa berätta magister Chronschough om sina bedrifter.
Men Bondeson skriver aldrig giftigt eller nedlåtande. Ömsint och detaljerat ger han i "Chronschoughs memoarer" en realistisk tidsskildring av förhållandena vid folkskoleseminariet i Göteborg i slutet av 1800-talet och av den svenska folkbildningens genombrottstid.

En annan skrivande hallänning fick möjlighet att recensera ”Chronschough”. Det var Klara Johanson, född och uppvuxen i Halmstad, men litteraturkritiker vid Stockholms Dagblad i början av 1900-talet. Signaturen K. J. var känd för sin vassa kritik, men Bondesons roman rosade hon i sin recension som ett briljant ”kvickhetsanfall”, värt att bli en klassiker. Så här skrev hon: ”Må andra folk pråla med sin Hamlet, sin Faust, sin Don Quijote, sin Tartuffe – vi kunna utan blygsel peka på vår Chronschough."

När det gällde Chronschoughs status som klassiker fick ju Klara Johanson helt rätt. Men tråkigt nog fick hon inte anledning att fortsätta följa August Bondesons författarskap, eftersom han redan då andra delen av hans stora roman kom ut, år 1904, blev svårt sjuk. Sjukdomen var sannolikt syfilis – men för hundra år sedan var denna könssjukdom så skamfylld att den länge förtegs i hans eftermäle. August Bondeson dog två år senare, bara 52 år gammal.
Men som K. J. så riktigt förutspått lever Crohnschough ännu – även om hans skapare sedan länge är död. I Den svenska litteraturhistorien från 1996 lyfter Göran Hägg fram honom som "en av den svenska litteraturens eviga följeslagare och självklara symbolgestalter".

Fler upplevelser i August Bondesons värld
På Vessige fridsamma kyrkogård, tvärs över landsvägen från Fågelboet, kan man beskåda August Bondesons grav. Vänner har rest en pampig, pyramidformad sten till hans minne och bakom ett gediget järnstaket vilar hans stoft tillsammans med far och mor och en rad släktingar i den stora familjen Bondeson.

Vill man fortsätta turen i August Bondesons fotspår kör man sedan från Vessigebro till Sjönevad. Dit är det sju kilometer och man färdas längs en av Ätradalens idylliskt slingrande vägar genom ett landskap av böljande åkrar, ängar och lövskog. Sjönevads gästgivaregård ligger fint vid en sjö, omgivet av susande lönnträd. På Bondesons tid drevs gästgiveriet av hans morbror och byggnaden har än idag en gammaldags charm, med sina 1800-talsmöbler och lågt sittande fönster.

”Sjönevad var min ungdoms paradis” skrev Bondeson. På hans tid var Sjönevad känt vida omkring som en livlig marknadsplats, med anor ända sedan 1200-talet. Hit kom hallänningar, smålänningar och västgötaknallar för att köpa och sälja hästar, kor, får och svin. Här lärde sig den unge August att spela fiol. Här muckade man gräl, söp, förälskade sig och köpte biblar. Det var en träffpunkt för alla, ett allmogetidens Ullared…

Idag går det mera stillsamt till i Sjönevad. Men gästgiveriet är livligt besökt på sommaren. Då är badplatsen öppen, dansbanan lockar, spelmansstämmor och två dagars marknad andra helgen i augusti drar folk som förr till Sjönevad.
Jag tar fram en tummad klassiker, August Bondesons ”Marknadsgubbar på Sjönevad”, och läser för att suggerera fram lite gammaldags folklivsstämning. Här får vi möta Jöns i Trulsagård, Svän-Pottemakare, Askome båtsman och Mjölnare-Bängt – ett gäng hallingapågar som sammanstrålar på Sjönevads marknad och parlamenterar på äkta Ätradalsdialekt. Så här kunde det låta:
Tjo, hallingar!
Nu ha vi det gamla, roliga Sjönevad mitt för oss. Det är då den grannaste plätt på hela guds gröna jord. Titta bara, hur sjön ligger där och ryker i lysningen. Och där är ön med den gamle kungaborgen. Och vart en ser, så har en berg och boke och fure i utkanten. Men det är inte värt att bli stående här och vidundra sig; vi få allt följa strömmen…
ur Marknadsgubbar på Sjönevad, 1881

Ur Bondesons lilla bok stiger röster ur det förflutna fram så levande att det osar av dynga, svavel och marknadskaramell. På Sjönevads marknad trängs påstridiga gubbar med högljudda käringar, råmande nötkreatur med grymtande gris och so. Här bjuder Halmstads bokbindare ut ”granna konterfäj, guldförgyldta psalmböcker och bibliskor”. Falkenbergs guldsmeder lockar med ringar och spännen och nosedosar, ”grannare och grannare tills längre de håller på”. Och Otto boknalle låter truten gå:
”Här, pajka, här ä trompeter å monnagiger! Sa dä va, så sa dä va; å sa dä inte va, så sa det inte va; män sa dä va, så sa dä va på en gång.”

Ja, August Bondeson är fantastisk på att avlyssna dialekter, fyndiga uttryck och lustiga situationer. Och han återger alltihop med en varm och okonstlad inlevelse. Hans folklighet är genuin och hans humor sällan elak, oftast är den varm och ömsint till sin natur – antingen det är käringar eller gubbar, som lockar fram hans skratt.

Text och bild: Anna Pia Åhslund
Kulturjournalist och författare till boken ”I författarens fotspår – litterära utflykter i Halland”, som tar läsaren med på spännande utflykter i femton halländska författares hembygder. Mer info på www.cal-forlaget.se